Jag har verkligen haft på känn att allt skulle rasa. Fast vad fanns det mer som kunde rasera, när jag tänker efter. Men jag hade allt så planerat. Visste exakt vad jag ville göra med livet. Ingen annan visste. Men nu vet jag ingenting längre. Jag har tappat intresset för migsjälv och livet. Jag vill leva, det vill jag alltså. Men gärna utan mitt nya handikapp. Gärna lite gladare. För jag är väl allas Sunshine? Förlåt, men nu gör det ont att glädjas.

Tittar i spegeln, och ingenting har hänt. Men det känns så konstigt.

Jag har kvar alla mina vänner, mina underbara pojkvän, inte bråkat med familjen, å jag tjänar mina egna pengar. Jag är glad över allt det där.

Men vart är jag på väg? Jag menar inte "vad är meningen med livet", det tror jag iallafall inte. När ens liv antar massa nya främmande mörka, dova färger och lite för mycket skugga, då känner man sig lite nere. Jag är väl bara lite nere. Ja, det är jag.

Men det är som om jag hade min italienska glass här. Någon tog den.

Ingen förstår varför jag saknar den så.