Shit, vilka bilder som jag tog. När hon flög. Som en liten fri fågel. Men inte länge till. Nej, barndomens sötma rinner iväg fortare än du anat, och livet begränsar dig. Jag ser bekymmer och oro i hennes ögon, åh kära syster, nu när det finns där, försvinner det aldrig igen. Aldrig kommer du kunna flyga så fritt igen. Eller är jag pessimisst? Hursomhelst, jag är nog en av de där personerna som ibland säger en sak, men gör en annan.

Jag tänker göra mitt yttersta för att hjälpa henne hålla luften fri under vingarna, så att vi båda tillsammans kan flyga mot solnedgången( klishé, I know).

Men solnedgångar kan vara frukstansvärt vackra.